09-03-26

Min novell :)

Tänkte att jag kunde lägga ut den här. Den blev väl sådär, värsta dåliga slutet men det får duga ändå! ^^ Läs och kommentera :) Egentligen ska det vara lite styckeindelning, men jag orkade inte leta upp alla ställen nu så jag tog bara där det var som viktigast eftersom det liksom hoppar i tiden... Förlåt, men jag hoppas att ni står ut med det! ;)


Hon stod där på torget, precis utanför apoteket. Hon hade blicken fäst på dem där de stod och hängde på det vanliga stället vid pizzerian. Särskilt noga iakttog hon honom, Alex, på samma sätt som hon så många gånger tidigare iakttagit honom. Hon såg på honom med hat i blicken, men inuti gjorde det bara ont. Det gjorde ont av den kärlek hon kände till honom, trots allt hon hade fått utstå och alla de gånger hon hade fått lida på grund av honom. Ibland fanns ett litet, litet hopp om att den här mardrömmen skulle sluta. Kanske att han skulle börja älska istället för att hata henne. Men hoppet som fanns där och ibland smög sig fram och gjorde henne lycklig för en stund, fick alltid tårarna att till slut falla när hon insåg att nej, det är ingen idé att hoppas på något. Det blev alltid värre. Mia hade blivit retad av sina klasskompisar ända sedan i trean, nu gick hon i åttan. Egentligen var det helt utan anledning de var elaka mot henne. Kanske att hon sedan hon var liten varit väldigt inåtvänd, men vad var det för något skäl till att göra någons liv så hemskt? I flera år hade de skrivit brev och sms till henne. Sådant som man annars såg fram emot att få var bara pest och pina för Mia. Det var alltid lika starka, hotfulla ord hon hade fått läsa och ta till sig. Ord som hela tiden fick henne att bryta ihop, gång på gång falla i gråt. Hon hade helt enkelt ingen aning om varför det hade blivit så här. Kanske var det också lika bra att inget veta. Hon hade lärt sig det under åren som gått, det var alltid lika bra att låta saker vara som de alltid har varit. Alla förändringar gjorde bara saker värre. Egentligen kunde hon det här ganska bra nu. Stå emot, låtsas som ingenting, kämpa. Ensam är inte stark, men ensam har bara en vilja att kämpa för. Det var mottot hon hade fått leva efter, i alla år, när hon inte haft någon vid sin sida. Aldrig, inte ens när hon var riktigt liten, hade hon haft någon vän som brydde sig. Familjen hade hon såklart haft, de hade alltid sagt att de älskade henne, men när hade de funnits där? Även om de innerst inne hade älskat henne så hade de aldrig visat det. Mias liv hade alltid varit så tomt på kärlek, ända tills för två år sedan. Då hade hon insett att hon faktiskt älskade någon, hon var kär. I en av dem som var allra mest elaka mot henne dessutom. Hon önskade så ofta att hon aldrig hade behövt älska någon. Vad var det för mening med att ge kärlek till andra när man aldrig fick något tillbaka?


Mia satt i busskuren och väntade. Hon skulle med bussen som gick kvart över åtta. Nu var klockan bara halv, så hon var trekvart tidig. Det skulle med all säkerhet komma fler bussåkare så småningom, och kanske skulle någon av dem komma fram till Mia och börja prata. Att prata med folk var verkligen inte Mias starka sida, det var hon medveten om, men hon var förberedd och ville så gärna nu. Det ingick som en del i Mias plan på att börja om på nytt, lära sig att älska människor på ett mindre smärtsamt sätt och göra det möjligt att själv bli älskad. I slutet av nian, när mobbningen och utfrysningen var som allra värst, hade Mia försökt att nästan helt isolera sig själv. Hon såg alltid till att inte vara i närheten av någon annan, pratade gjorde hon nästan inte alls. Inte för att hon fick chansen så ofta, men om det väl blev ett tillfälle lät hon ändå bli. För vad hade hon att säga till dem? De som så uppenbart visade att de hatade henne. Sedan började hon inse saker. Även om det inte på något sätt var hennes fel att det blev såhär var det kanske från hennes sida det först och främst behövdes en förändring för att något överhuvudtaget skulle kunna bli bättre. Hur skulle hon kunna bli omtyckt och älskad om hon inte visade vem hon var. De hade ju inget att älska henne för när de inte visste vad hennes bra sidor var. Då, när hon just insett detta, bestämde hon sig för att börja om på nytt. Nu var klockan åtta. Flera av Mias klasskompisar som bodde i närheten hade kommit och satt sig bredvid henne i väntan på skolbussen. Endast några få ord hade blivit sagda, men det räckte. Det hade blivit stor skillnad för Mia att börja på gymnasiet, i en ny skola och en ny stad. Det gjorde att hon kände sig mycket säkrare. Hon ville ju vara som de andra, våga prata med vem som helst och veta hur man betedde sig i ett kompisgäng, men samtidigt gjorde det henne inte något att det inte var så. Huvudsaken var att det fanns någon som brydde sig om henne, och det gjorde det. Nu såg de att bussen kom åkandes mot dem, den stannade långsamt in. De väntande vid busshållsplatsen gick på. Mia slog sig ner på en plats långt bak i bussen. Hon tog upp sin mp3-spelare ur väskan och satte i lurarna i öronen. Plötsligt kände hon att någon knackade henne på axeln. Hon vände sig hastigt om och såg Alex sitta på sätet bakom henne. Han såg blygt på henne och rodnade lätt. Det såg inte alls ut som den Alex hon tidigare gick i samma klass som, den Alex som under så många år gjort Mias liv till en plåga. Men att det var han, det var det ingen tvekan om, trots att det var mer än ett år sedan de sågs sist. Mia var förvånad över att se honom här, han bodde ju flera mil därifrån. Och vad ville han henne?
”Ehhm, hej” sa Alex och harklade sig lite ursäktande.
”Hej” svarade Mia. Hon lyckades förvånansvärt bra med att låta oberörd, och insåg att Alex måste inse den stora förändring som skett även med Mia.
”Alltså, jag tänkte… jag vet ju varför du flyttade. Vi var så dumma, förlåt. Jag ångrar mig verkligen.”
”Men det är lugnt.” Det Alex hade gjort mot Mia var såklart allt annat än lugnt, men hon ville förlåta honom. Mia hade trott att hon hade kommit över Alex, men hon hade visst fortfarande känslor för honom. Därför var det svårt för henne att säga något annat än just ”Det är lugnt” till honom.
Sedan sade ingen av dem något på en stund, men Mia ville inte att det skulle bli någon pinsam tystnad. Hon var osäker på sig själv och rädd att säga något konstigt, men försöka kunde hon ju alltid. Det kunde aldrig gå sämre än dåligt. ”Varför åker du den här bussen?” Mia blev varm inuti. Kanske berodde det mest på Alex, men hon var stolt över att ha vågat prata lite mer än bara svara på tilltal som förr. Hon hade till och med lyckats låta lagom intresserad, inte sur, inte fånig, bara intresserad och det lät helt naturligt när hon sa det.
Alex dröjde med svaret. ”Vi har studiedag, ska hälsa på min farmor. Hon bor… här! Så jag ska av nu. Hej då!” Alex reste sig snabbt upp och började gå framåt i bussen.
”Vänta!” Mia hann inte tänka efter, varför hade hon sagt så? Alex vände sig om. Mia visste inte vad hon skulle säga, men insåg snart att det inte behövdes några ord. Det räckte med deras blickar. Blickarna, blickar utan hat, blickar fyllda med kärlek. Båda två log, och Alex sa:
”Jag kan stanna lite till, min farmor bor ju ändå inte här…”

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0