10-06-11

Så var det slut

Tre år på Fornäng.
7E, 8E, 9E.
Det har inte varit tre perfekta år, långt ifrån.
Sjuan var kaos.
Vi var klassen som behövde extra föräldramöten för att det var så stökigt.
Vi var klassen som fick en viss lärare att börja gråta och hämta rektorn, jag antar att resten vissa stunder kanske inte var långt ifrån även om de var bättre på att hantera oss.
Vi var klassen med kaotiska NO-lektioner då sladdar med eluttag som hängde i taket flög genom hela klassrummet, sudd och säkert en del annat kastades runt, vatten sprutades ur blomsprutflaskor (?), läraren flydde klassrummet, man hade smått panik och jag vet att jag satt på golvet, gråtfärdig, en fysiklektion (vattenkrigslektionen var det, och just det ja! sånt där torkpapper, genomblött sådant, kastades runt också då har jag för mig.).

Förhoppningarna jag hade på tre roliga högstadieår gick aldrig i uppfyllelse. För tre bra år har det då verkligen inte varit. Jag har nog under största delen av de här tre åren ogillat min klass, mer eller mindre. Det har alltid varit upp och ner och efter varje bra stund som har gett lite hopp om att det kanske ska fortsätta bra igen så har det alltid varit något som har fått det hoppet att försvinna igen...

Men ändå, även om det var dåliga stunder till och med det sista, så har allt blivit så otroligt mycket bättre. Jag gillar min klass, som inte längre är min klass. Den har alltid varit speciell, bara för att det har varit just vi. Jag hade inte velat byta klass för då hade jag missat alla bra stunder. För de har absolut funnits, och de har blivit fler och fler.
Vi har gått från att ha varit en totalt splittrad klass till att faktiskt ha en helt okej klass-sammanhållning det sista.
Efter ha gått mer i stort sett samma personer i tre år så har man fått se många sidor hos alla, och kanske har jag fått lättare att uppskatta de bra nu bara för att jag även har sett en hel del dåliga. I början undrade jag om vissa av mina klasskompisar överhuvudtaget hade några bra sidor. Nu tvekar jag inte längre. Det har de, det vet jag nu. Det kanske dröjer innan man får se dem men förr eller senare kommer de fram.

Jag kommer inte att minnas allt från högstadiet med glädje men jag är glad över hur det slutade. Det var nu vi var som bäst, som en klass. Och man ska sluta när man är på topp. Den här dagen hade varit ännu mer efterlängtad om jag inte hade trivts med min klass, och saknad är inte roligt men det är i alla fall ett tecken på något bra och även om skolavslutningen var lite jobbig för att man skulle säga hej då till alla så var jag så otroligt glad idag. För vet ni? 9E, vi blev något bra till slut! Jag kommer minnas klassen som något bra, för det var så vi slutade.

Nu känner jag att det här ändå lät lite för negativt, men läs bara det sista några gånger isåfall. För det var vad jag skulle säga med detta, och att kommer sakna alla! I klassrummet när vi sa hejdå så var jag ändå glad, av den anledningen jag har skrivit; att det blev ett bra slut och ett fint minne. Men när jag satt i bussen utanför skolan kom det faktiskt några tårar, det var väl då jag insåg att det var slut. Jag ska inte tillbaks dit och träffa hela min klass samtidigt igen. Men det är dags att gå vidare, gymnasiet nästa! Byebye 9E, min klass <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0