11-03-22

Förlåt.

För alla de ord som formades i mitt huvud men aldrig sades, eller sades för tyst eller vid fel tillfälle så att ingen eller fel person hörde.
För allt jag ville och hoppades klara av men alldeles för lätt gav upp för att jag inte kände mig tillräckligt säker på vadnärhurVARFÖR (men vi kanske inte måste förstå allting) eller för att jag bara var dålig och inte brydde mig om att bry mig.
För att jag ägnar så äckligt mycket mer tid åt att tänka på vad andra tänker och tycker om mig och vad jag borde göra för att bli uppfattad så som jag vill och gärna mer än så än åt att faktiskt göra det som troligtvis skulle få mig att uppfattas som den jag vill vara för även om det handlar om att vara den man är och inte om att göra något för att bli någon så borde man väl göra det man tror är rätt men man gör ju inte det...
För att jag då och då tror mig se något bra i mig själv och vill göra något bra av det men aldrig är tillräckligt positiv utan faller och skiter i allt så fort jag tvekar det minsta på att jag kan.
För att jag har drömmar som jag aldrig ens kommer försöka uppfylla.
För att jag aldrig är lika fantastiskt snäll och omtänksam mot andra människor som de är mot mig fast jag så gärna skulle vilja men jag vet ju inte hur och jag bryr mig inte om att lära mig för jag är för rädd.
För att jag sitter här och säger förlåt för sådant som varit när jag redan nu vet att jag kommer göra säkert lika mycket fel och hundra gånger om under resten av min livstid trots att jag så ofta är medveten redan innan jag gör något att det jag tänker göra är fel (jag fick ju visserligen ett mail där det stod "Ps. Tänk på att DU GÖR ALDRIG FEL bara ibland ANNORLUNDA!", jag tror visst att jag gör fel men kanske var det tänkvärt ändå för jag kanske inte måste fokusera så mycket på det jag gör fel i stället för det jag gör rätt, det är ju faktiskt inte min sak att avgöra om jag gör rätt eller fel, eller?).
För att jag förmodligen alltid skulle kunna göra lite mer men ändå tänker att jag inte kan trots att jag är så medveten om att jag faktiskt kan för det har du sagt att med dig vid min sida så kan jag, men vilken sida är du på då, höger eller vänster?
Förlåt för allt jag glömde eller struntade i att skriva här.

Men tack för att jag får hoppas, drömma, tänka, fascineras av världen och av människor, le för mig själv och känna mig lycklig trots att jag inte vet om jag själv har åstadkommit ett skit på det här jordklotet (men det kan jag ju alltid hoppas att jag har).
Tack för att jag är och får vara jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0