11-02-28

Tragiskt men sant

Jag har inte bloggat på ett tag nu, och inte skrivit något vettigt på länge. Jag har börjat skriva på en väldig massa inlägg men slutat för att jag inte vet vad jag ska skriva eller hur jag ska formulera mig. Eller för att jag inte är helt hundra på att det verkligen är något bra jag har att komma med. Som om det spelar någon roll? Är det någon som verkligen bryr sig? Och om någon gör det, vad ska jag göra åt det?

Det tragiska i det här är inte att jag inte har bloggat på ett tag, utan att jag tänker så äckligt mycket om saker och ting blir bra eller inte. Jag är nog inte så väldigt perfektionistisk, jag har sällan tålamod att göra saker tills jag blir helt nöjd, och det är jag faktiskt glad för. Dock så inser jag mer och mer hur mycket jag egentligen tänker på vad andra ska tycka och tänka om mig.
Vetskapen om att jag tänker så mycket på det, och vetskapen om att detta är ytterligare ett sånt där inlägg som jag börjar skriva på för att jag känner att jag har något att skriva men mycket väl skulle kunna strunta i sedan för att jag inte vet om det är bra. Att jag inte bara kan skriva vad jag känner. Om det ändå är det jag vill få fram så spelar det väl mindre roll hur jag gör det, vilka ord jag använder? Helt enkelt vetskapen om att jag postar det här bara för att jag tycker att jag har lyckats hyfsat bra, inte perfekt men i alla fall någorlunda, med att formulera mig. Den vetskapen är lite tragisk.

La revedere.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0